Det mest kända kungavalet i Svensk historia var sannolikt valet av den treårige Magnus Eriksson. I Erikskrönikan finns en utförlig beskrivning av vad som hände:

Valet skulle göras på midsommardagen 1319, men det troliga är att det gjordes först den 8 juli. Anledningarna till fördröjningen var flera. Dels berodde det på långdragna förhandlingar, ett annat skäl var att man samtidigt höll på med unionsförhandlingar med Norge. Den norske kungen Håkon Magnusson hade dött i maj och den då treårige Magnus fick ärva kronan av sin morfar. Nu pågick det förhandlingar om en svensk-norsk union. Några svenska stormän befann sig i Norge och de kunde inte resa hem förrän tidigast 28 juni. De hann då med nöd och näppe fram i tid.De som hade kommit till kungavalet var ärkebiskopen och alla biskopar samt lagmän i alla lagsagor. De var 20 personer. Det kom också fyra bönder från varje härad, liksom köpstadsmän. Man beräknar att ca 130 härader kunde delta. Det blev ca 500 personer. Hur många bönder som kom vet man inte, många bodde avlägset, och valet var inte så viktigt för dem. Endast svenskfödda män fick delta, därför vet man inte hur många borgare som kom, eftersom det svenska borgerskapet var i minoritet vid denna tid.

En riker herre, en dugande man, inledde mötet. Möjligen var det Upplands lagman Birger Persson. Han påbjöd tingsfrid och påpekade att endast den som valdes vid Mora sten efter alla regler kunde bli en lyckosam kung. Därefter klev drotsen Matts Kettilmundsson fram med Magnus på armen. Han berättade om sveket som den förre konungen Birger hade begått mot sina två bröder. Om hur han med falskhet och grymhet hade bragt sina bröder om livet och vanskött riket. Han började med att säga:

Wy maghom ey lenger konung umbära (vi kan ej längre vara utan konung) och sedan frågade han de församlade om de önskade Magnus som kung. Alla, hovmän och bönder, ropade ja och amen enligt krönikans laddade text.