Synen på världens och tillvarons beskaffenhet präglas av en sträng dualism. Världen kan sägas bestå av två grundegenskaper, purusa (ande) och prakriti (materia), där purusa är väsensskild från prakriti. Prakriti, är hela den tillvaro som vi upplever, världen som sådan, såväl själ, tankar, känslor och kropp som naturen i stort. Hela denna tillvaro (prakriti) rör sig i en riktning, en form av evigt upplevelsekretslopp där tillvaron är i ständig förändring och där inget är beständigt. Men se där finns ändock något beständigt, purusa, denna ande (en form av är-ande) fungerar som en passiv åskådare av den aktiva (men ack så bedrägliga) tillvaron prakriti. Purusa rymmer det faktiska ”jaget” hos en individ eller person, i form av ett medvetande. Purusa eller medvetandet, kan bli medvetet om att just medvetandet är det enda egentligt sanna i tillvaron och genom denna insikt kan individen eller medvetandet, befrias eller uppnå moksha (frälsning) från det eviga upplevelsekretsloppet och slippa återfödas.