Gustav III hade en två år yngre bror som hette Karl. Det var inte lätt att vara lillebror till ett underbarn. Pojkarnas mamma, Lovisa Ulrika, visade ofta att hon satte Gustav främst. Karl fick höra att han var dum och velig. Det hjälpte inte ett dugg att han utsetts till storamiral direkt efter födseln. Ständigt hamnade han i skuggan av sin storebror. Prinsarna hade trots allt en del gemensamt. När Gustav planerade sin stadskupp fick Karl en viktig roll. Kungen var så nöjd med Karls insats att han utsåg honom till hertig av Södermanland. Karl gifte sig så småningom med den unga Hedvig Elisabeth Charlotta. Hon kom som en frisk fläkt till ett hov som under den här tiden var fyllt av bråk och intriger. Men i sin dagbok, som hon skrev under hela sitt liv, berättar hon att hon var besviken på sitt äktenskap. Karl var inte snäll. Ständigt hade han nya kärlekshistorier, och när han inte var ute med unga damer umgicks han med ganska skumma ordensbröder. Det hände en hel del skumma, och en del helt förfärliga, saker under den här tiden, och det underliga var att hertig Karl ofta förekom i kulisserna. Det var han som spred rykten om att den nyfödda prinsen, Gustav Adolf, inte var Gustav III:s barn. Det skvallret ledde till en hemsk uppgörelse inom den kungliga familjen, där det nu för alltid var slut på friden. Man har också undrat en del över Karls roll i samband med mordet på Gustav III. Så mycket vet man, att en av hans allra bästa vänner kände till att ett mord planerades.

Efter mordet utsågs Karl till regent, för kronprins Gustav Adolf var bara 13 år. En av hans första uppgifter var att ta itu med kungamördarna. Det var uppseendeväckande vilka milda domar de fick! Det var också uppseendeväckande att Karl så snabbt omgav sig med rådgivare som var fientliga till Gustav III. Den främsta av dem hette Reuterholm, och han var en ganska otrevlig figur som införde censur och hemlig polis. Karl lär också ha känt till planerna att störta Gustav IV Adolf, men inte heller den här gången ingrep han. Då var det nog för att han var för gammal. Han var 60 år när han kröntes till kung efter det att Gustav IV Adolf avsatts. Inom loppet av ett par decennier hade en kung mördats, en hade avsatts, Finland hade gått förlorat och på tronen satt en barnlös, gaggig gammal gubbe som sällan kunde hålla sig vaken under konseljerna. Vad skulle det bli av gamla Sverige? Många tyckte att det som behövdes var en ny kronprins.

Efter en del om och men valdes den danske prinsen Karl August. Han var tjock och glad och blev snabbt populär. Men han hade bara varit kronprins i ett halvår när han under en militärövning föll av sin häst – och dog! Läkarna konstaterade att han dött av slaganfall, men folk ville inte riktigt tro det. Rykten spreds att den förnäme adelsmannen och riksmarskalken Axel von Fersen hade förgiftat kronprinsen. När begravningståget drog fram genom Stockholms gator började folk kasta sten mot vagnen där Axel von Fersen satt. Stämningen blev mer och mer uppjagad. Till sist slets Fersen iväg. Folk rev sönder hans kläder. Slog honom med ved de hade i händerna. Det slutade med något ofattbart: Riksmarskalken blev ihjälslagen på öppen gata, mitt på ljusa dagen. Varken polis eller soldater ingrep för att rädda honom. Kungen var tvungen att bära en del av ansvaret för att ingen ingrep. Det hjälpte inte särskilt mycket att han ett par dagar senare meddelade att alla rykten om förgiftning var falska. Det var i det här läget en ung löjtnant, Carl Otto Mörner, började fantisera om vad som kunde göras för att rädda Sveriges ära. Han red i sporrsträck mot Paris, huvudstaden i det mäktiga Frankrike. Han sökte upp en av Napoleons mest framgångsrika marskalkar, Jean Baptiste Bernadotte, och frågade honom ödmjukast om han hade lust att bli kung i Sverige. Marskalken svarade lite förbluffad, att visst, det kunde han väl tänka sig. Och så kom det sig att Jeaen Baptiste, furste av Ponte Corvo, blev Karl Johan, kronprins av Sverige. Han adopterades av den gamle Kung Karl XIII som, när den värsta förvåningen lagt sig, blev mycket förtjust i sin “son”. Förväntningarna var enorma på Karl Johan, som genast övertog ansvaret över regeringen. Alla visste ju att han var en erkänt skicklig krigare. Kanske kunde han ta tillbaka Finland? Men Karl Johan vände sig västerut i stället, och innan Karl XIII visste ordet av var han kung över Norge också…Fyra år senare dog han.